Vi blev bjudna på golftävling med jobbet. Det var IBM som bjöd och så var det på Danderyds GK, och min kompis hade precis börjat spela och tyckte det var kul. Jag hade inte spelat på 10 år men tänkte OK att då är väl jag och kollegan på samma nivå ungefär, så jag tog farsans golfset och anmälde mig. Jag hade inte direkt 36 i handikapp, villet var kravet, men det är nog lungt tänkte jag, eftersom det hade inte min kompis heller.
Samma dag vi skulle åka gick jag reda på att kollegan var sjuk, men jag åkte ändå.
På inskrivningen sade jag att jag hade glömt mitt golf-ID, att jag var medlem i “Visingsö GK” och hade “36” i handikapp. Sen fick jag poletter att köpa bollar på driving rangen med, och då jag stog där och slog och bollarna kom snett och kort och det var inte alls rena träffar så ångrade jag mig ganska mycket, och tänkte att det var nog inte en så bra idé det här i alla fall.
Jag hamnade i en boll med tre andra. Vi skulle tävla tillsammans i poängbogey. Det var en vitskäggig projektledare som jag inte kände själv men som jag kände igen för vi kom från samma jobb, och två personer till (som jobbade på andra företag). Projektledaren var en riktig tävlingsmänniska, någonting man knappast kan säga om sig själv, och han blev lite bekymrad då det uppdagades att jag inte spelat golf på så länge, och sedan då det visade sig att jag inte alls spelade bra, men han höll masken. Till en början…
Jag slog kort, snett och många slag. Kom jag längre än till damernas tee, var jag i ställetute på ena eller andra sidan av banan, och letade förtvivlat efter min boll som jag aldrig lyckades hitta men som alltid hittades sedan slog jag igen och igen medan de andra höll masken men projektledaren började tappa tålamodet. Efter två timmar med lika många kvar, då det stod klart att han inte skulle vinna pris vare sig för längsta driven eller närmast hål (de hade en delmoment att den som slog ut längst från nåt hål, eller kom närmast hålet skulle kunna få speciella priser med), så blev projektledaren uppgiven och tillslut också arg. “Plocka upp bollen”, sade han åt mig barskt: “du har slagit åtta gånger nu redan, det blir inga poäng på detta hålet”, “Det där var inget särskillt bra slajg”, eller “om du slår kortare än hundra meter får fan du leta upp bollen själv också” et cetera.
I alla fall så var det på slutet knappast någon njutbar upplevelse.
Sedan äntligen i mål efter världens längsta golfrunda fick vi mat och sedan räknade vi poäng. Jag hade skrapat ihop fyra poäng på arton hål, vilket var klart sämsta resultatet av alla ca 70 som tävlade den dagen, men vi hade nog ändå inte vunnit, eller jo om jag hade varit lika bra som jaf var dålig kanske…
Jag fick en isskrapa med IBM tryckt på.
Projektledaren fick en isskrapa med IBM tryckt på.
Det kan han ha, den jäveln.
